Arbetshälsans höga pris – En ekonom funderar

Automatisk översättning: Ursprungligen publicerad på finska 2026-01-26 13:05 GMT. Ge feedback här.

Psykiska störningar är de vanligaste sjukdomarna som försämrar människors funktionsförmåga. Dessutom är behandlingen av dem dyr, årligen cirka 5 % av Finlands bruttonationalprodukt. Behandling finns tillgänglig, men inte på lika villkor för alla.

Före jul var jag på min goda vän Helena Leppänens disputation i Tammerfors. Avhandlingen Socioeconomic factors and treatment of common mental disorders predisposing to disability pension var inom psykiatri, och först tänkte jag att jag som ekonom inte skulle förstå mycket av den. Ämnet visade sig dock vara så intressant även ur ett offentligt utgiftsperspektiv att det förtjänar en egen fundering.

Först och främst överraskades jag av den höga kostnaden för mentalvård. Redan i början av disputationen framkom det att en summa motsvarande 5 % av bruttonationalprodukten årligen går till behandling av psykiska störningar. Summan är enorm, och det är inte konstigt att psykiska problem också är den viktigaste orsaken till beviljande av sjukpension. Med tanke på kostnaderna för arbetsoförmåga för samhället (negativa effekter på arbetskraften, pensionskostnader), skulle man kunna tro att motivationen för behandling och återställande av arbetsförmågan är mycket hög. Avhandlingen visar att detta åtminstone inte var fallet under åren 2010-2015. Dess material är omfattande; alla finländare som under dessa år beviljades tillfälligt rehabiliteringsstöd eller permanent sjukpension, totalt 22 501 personer.

Resultaten var också häpnadsväckande, och jag vill lyfta fram två saker som fastnade i mitt minne. För det första visade studien att behandling och rehabilitering av vanliga psykiska störningar ofta är bristfällig: i materialet använde en femtedel ingen psykisk medicinering alls och cirka 80 % fick ingen rehabiliteringspsykoterapi. Resultaten är verkligen oroande, särskilt som studien också konstaterar att just rehabiliteringspsykoterapi, som en tydlig minoritet får tillgång till, var kopplad till återgång till arbete från rehabiliteringsstöd, medan stämningshöjande medicinering inte var det. För det andra visar studien på en dold ojämlikhet i mentalvården. Det konstaterades att socioekonomisk status påverkar vilken vård man får. Hög socioekonomisk status är nämligen kopplad till att få rehabiliteringspsykoterapi, det vill säga den "effektivare" behandlingsmetoden, och även längre terapier. De med lägre socioekonomisk status fick istället främst medicinsk behandling.

Efter disputationen var ekonomen i mig mycket irriterad och funderade över de brister som lyfts fram. Varför har inte mer uppmärksamhet ägnats åt ett så stort samhällsproblem och vårdkedjorna? Och varför fokuserar vi bara på tillgången till ny arbetskraft på arbetsmarknaden, när arbetskraftsfartyget samtidigt läcker i andra änden när människor tvingas till sjukpension? Denna fundering löser inte problemen, men förhoppningsvis utmanar den till att reflektera över förhållandet mellan hälsovården och arbetsmarknaden och deras brister.