Europeiska försvarsutgifter: Pengarna är slut
Automatisk översättning: Ursprungligen publicerad på finska 21.5.2025 kl. 06:40 CEST. Observera att den automatiska översättningen av innehållet för närvarande endast täcker den text som visas här och kan innehålla fel. Du kan ge feedback gällande kvaliteten på översättningarna och eventuella fel här.
Jag läste nyligen en intressant artikel från Bloomberg om EU:s försvarsutgifter. Målet för dem är gemensamt för alla på NATO-nivå: att öka utgifterna från nuvarande 2 % av BNP till 3,5 % av BNP fram till 2032. Utöver detta är 1,5 % av BNP öronmärkt för utveckling av försvarsrelaterade industrier, såsom rörlighet och cybersäkerhet.
Ukrainakriget har ställt Europa mot väggen: något måste göras för att stärka det gemensamma försvaret. Trumps presidentskap har å sin sida hittills bevisat att USA inte längre är samma partner som tidigare, utan att man måste lära sig att stå på egna ben i försvarsfrågor. Kriget ger också en viss rättfärdigande för att öka utgifterna även från väljarnas sida, eftersom säkerhet är ett av våra grundläggande behov. Det är dock ingen självklarhet.
Att öka försvarsutgifterna är summan av många faktorer: det krävs politisk vilja och en stark regering för att få besluten i hamn. Problemet är att det har funnits ett visst tomrum i det politiska ledarskapet de senaste åren, och det är ingen rusning efter att fylla de stora stövlarna. Som framgår av tabellen som Bloomberg sammanställt nedan har inte alla de stora länderna i euroområdet en stark regering, och styrkan i den politiska viljan varierar också från land till land.
Källa: Bloomberg
Källa: Bloomberg
En annan sak är pengarna. Om ökningen av försvarsutgifterna finansierades enbart med lån skulle det innebära en kraftig ökning av skuldsättningen i euroländerna. Som framgår av tabellen ovan skulle egentligen bara Tyskland ha råd att öka försvarsutgifterna, och de planerar nu att inleda en stor upprustning. I övrigt har de stora euroländerna en skuldsättning som överstiger 100 % av BNP, och bördan ökar alltså. Gemensamma försvarsfonder planeras, men det verkar som om försvarsutgifterna åtminstone inledningsvis kommer att falla på medlemsländernas eget ansvar. Eftersom handlingsutrymmet är begränsat måste besparingar samtidigt göras på andra håll i de offentliga utgifterna, vilket inte heller är ett särskilt bra alternativ. Frågan är alltså: ska man acceptera ytterligare ökande skuldsättning (och därmed stigande räntekostnader) eller dra åt svångremmen på andra håll? Det är mycket svårt att se att lösningar kan uppnås utan stöd från ECB, t.ex. i form av en försvars-QE.
