Automatisk översättning: Ursprungligen publicerad på finska 2026-06-04 04:53 GMT. Ge feedback här.

I ekonomisk historia har stater sträckt sin låneförmåga till det yttersta, vanligtvis som en följd av stora krig eller globala katastrofer. Nu befinner vi oss återigen i en situation där skuldnivåerna stiger. Denna gång är orsaken dock inte ett enskilt storkrig, utan en kombination av strukturella underskott, höga räntor och geopolitiska chocker.

IMF:s estimat för statsskuldens utveckling i olika länder

Offentligt över-/underskott, % av BNP. Estimat: IMF.

Internationella valutafondens (IMF) Fiscal Monitor-rapport, som publicerades i april, målar upp en dyster bild av skuldsituationen: den globala offentliga skulden närmar sig oundvikligen 100 procent av världens bruttonationalprodukt. Samtidigt som obligationsräntorna stiger har staternas skuldtålighet återigen blivit ett tema på marknaden.

Enligt de senaste estimaten kommer den globala skuldkvoten att nå 100 procent redan år 2029. Utvecklingen har varit snabbare än förväntat: så sent som 2025 var skulden nästan 94 procent, och den växer nu enligt IMF med ungefär två procentenheter per år. Situationen har försämrats betydligt även jämfört med 2025 års estimat, vilket tyder på en urholkning av den finanspolitiska disciplinen.

Den "finanspolitiska säkerhetsmarginalen" är förbrukad

En av rapportens mest alarmerande observationer rör det globala finanspolitiska gapet (global fiscal gap). Detta mått visar skillnaden mellan det faktiska primära underskottet och den nivå där skuldkvoten skulle stabiliseras. Mellan 2014 och 2019 hade världsekonomin i genomsnitt en "säkerhetsmarginal" på 1,2 procent i förhållande till BNP. Nu har denna buffert nästan försvunnit: det estimerade gapet för 2024–2029 har sjunkit till 0,1 procent.

Skulddynamiken påverkas för närvarande starkt av snöbollseffekten. Traditionellt har skulden inte setts som ett stort problem om dess ränta (r) är lägre än ekonomins nominella tillväxttakt (g). Även om inflationen hjälpte staterna 2025 genom att urholka skuldens realvärde, avtar denna lättnad nu i viss mån. I stället har räntekostnaderna ökat, vilket har höjt den offentliga ekonomins börda från 2 procent till nästan 3 procent av den globala BNP på bara fyra år.

Gapet drivs särskilt av tre strukturella faktorer:

1. Varaktiga utgiftstryck: Befolkningens åldrande och den skärpta säkerhetssituationen i Europa har ökat social- och försvarsutgifterna på ett sätt som är svårt att vända.
2. Försvagad skatteintäkt: Ökad protektionism och avmattad ekonomisk tillväxt urholkar skattebasen.
3. Explosion av räntekostnader: Gamla, billiga skulder refinansieras nu till marknadsräntor med höga kostnader. Riskerna ökar ytterligare på grund av staternas förkortade skuldmognad; särskilt USA förlitar sig alltmer på kortfristiga statsobligationer, vilket gör den offentliga ekonomin mycket ömtålig för ränteförändringar.

Dessutom har investerarnas attityd blivit mindre förlåtande: istället för institutioner domineras marknaden nu av privata aktörer. Centralbankerna har börjat minska sina balansräkningar och dragit sig tillbaka från obligationsmarknaden, och statsobligationer köps nu av privata investerare och hedgefonder. Detta ökar volatiliteten, eftersom reaktionerna på förändringar i finanspolitiken har blivit snabbare.

IMF:s rapport är en påminnelse om att världsekonomin har förbrukat de buffertar som den använde för att klara tidigare kriser. Mycket av världsekonomins skuldtålighet ligger i händerna på de två stora aktörerna, USA och Kina.

För länder som USA är matematiken oundviklig: att stabilisera skuldkurvan kräver åtgärder på både intäkts- och utgiftssidan. I Kina måste fokus i stället flyttas till att stödja konsumtion på ett hållbart sätt. Finansministeriets understatssekreterare Leena Mörttinen sammanfattade de stora problemen träffande i podcasten Finanssiflikat nyligen: Europa borde nu investera, USA spara och Kina konsumera. Denna balans är tills vidare fortfarande långt borta.