Enligt den berömda ränteregeln skulle penningpolitiken vara mycket stramare

Automatisk översättning: Ursprungligen publicerad på finska 10.6.2025 kl. 06:02 CEST. Observera att den automatiska översättningen av innehållet för närvarande endast täcker den text som visas här och kan innehålla fel. Du kan ge feedback gällande kvaliteten på översättningarna och eventuella fel här.

ECB och Federal Reserve väntas vara inne på slutspurten av sin räntesänkningsturné, men enligt den berömda ränteregeln skulle räntorna fortfarande ligga långt över nuvarande nivåer. Taylor-regeln är en egen mätning av räntorna, men även där har det skett en vändning mot lägre centralbanksräntor.

I euroområdet ligger den beräknade räntan enligt Taylor-regeln nu på cirka 7,6 procent, och den har vänt svagt uppåt de senaste månaderna. I USA är estimatet förvånansvärt lägre än nuvarande förväntningar på 5,6 procent. I USA ligger Taylor-regeln därmed mycket närmare den faktiska styrräntenivån (nu 4,25-4,5 procent), medan den i euroområdet ligger långt över. Som framgår av diagrammet skulle styrräntan fortfarande ligga en bra bit över nivåerna under räntepandemin, men även här är trenden nedåtgående. I den meningen ligger ränteregeln i linje med marknadens förväntningar.

Vad är Taylor-regeln?

Taylors regel är en välkänd penningpolitisk regel i den akademiska debatten. Den beskriver helt enkelt vad den optimala styrräntan bör vara i varje ekonomisk situation, givet variablerna inflation och ekonomisk aktivitet. Penningpolitik som baseras på denna regel är känd för att vara positiv, eftersom den ger konsistens och effektivitet i centralbankers beslutsfattande. Taylors regel ”skriver in” centralbankernas politiska mål (prisstabilitet för ECB, prisstabilitet och sysselsättning för Federal Reserve) och beräknar den optimala räntan i varje ekonomisk miljö.

Regeln, som utvecklades av John Taylor 1993, är allmänt känd för sitt enkla tillvägagångssätt. Dess enkelhet är också dess största stötesten, eftersom centralbankernas penningpolitik måste ta hänsyn till andra faktorer än de som ingår i den penningpolitiska regeln. Förutom nuläget tas t.ex. även hänsyn till framtiden (prognosernas betydelse) och finansiell stabilitet, och Taylorink-regeln har modifierats till att bli prognosbaserad. Utöver den regelbaserade penningpolitiken kan det alltså finnas och finns det inslag av bedömningar i beslutsfattandet. Dessutom kan centralbankernas reaktionsfunktioner, dvs. t.ex. hur stor vikt som läggs vid prisstabilitet i penningpolitiken, förändras över tiden. Dessutom tar regeln inte hänsyn till penningpolitikens fördröjning och effektivitet, dvs. med vilken kraft de åtgärder som redan vidtagits överförs till ekonomin.

Är Taylor-regeln meningsfull?

På grund av ovanstående faktorer och sin enkelhet säger Taylorregeln inte hela sanningen om optimal penningpolitik, och bland annat Finlands Bank har sammanställt regelns svagheter i form av en artikel. Den har dock varit en viktig del av den penningpolitiska forskningen och många centralbankers verktygslåda i mer än tre decennier. Centralbanker har kritiserats för att reagera med fördröjning på ekonomiska förändringar, som t.ex. de senaste årens höga inflation, och dessa tankar stöds av Taylorregeln, liksom tankarna om att en nollräntemiljö inte alltid är det optimala valet.